HANGDANG FÖRKLARAT
Pekingoperans rolltyper: Sheng, Dan, Jing och Chou
Varje karaktär i Pekingoperan tillhör en av fyra rolltyper, var och en med sin egen röst och gestik. Lär dig läsa dem och vilken föreställning som helst blir mycket lättare att följa.
Se biljetter till Liyuan-teatern på GetYourGuide ↗Pekingoperans fyra kärnroller
| Rolltyp | Vilka de spelar | Så känner du igen dem |
|---|---|---|
| Sheng (生) | Manliga huvudroller — lärda, ämbetsmän, unga män, krigare | Naturlig röst, återhållsamma gester, ofta lite eller ingen ansiktsmålning |
| Dan (旦) | Kvinnliga roller i alla åldrar och temperament | Finlemmade rörelser, vattenärmsgester, konstfärdiga huvudbonader |
| Jing (净) | Kraftfulla, överdådiga män — generaler, gudar, skurkar | Djärv ansiktsmålning, djup resonansfull röst, kraftfulla gester |
| Chou (丑) | Komiska karaktärer, ofta av lägre status eller upptågsmakare | Liten vit fläck runt näsa och ögon, improviserad kvickhet |
Sheng: manliga huvudroller, uppdelade efter ålder och skicklighet
Sheng-rollerna omfattar Pekingoperans manliga huvudroller, men kategorin är inte enhetlig. Laosheng-karaktärer är värdiga äldre män – lärda, ministrar, generaler – sjungna med naturlig röst och ofta kännetecknade av ett långt, stiliserat skägg som signalerar ålder och status. Xiaosheng-roller är unga män, vanligtvis framförda med en högre, ibland falsettinfluerad röst för att antyda ungdom. Wusheng-roller är krigare – soldater och äventyrare – hårt tränade i akrobatik och scenstrid snarare än vokal utsmyckning. En utövare specialiserar sig vanligtvis på en sheng-subtyp under sin karriär, eftersom den fysiska och vokala träning som krävs för exempelvis wusheng-akrobatik skiljer sig enormt från det återhållsamma, sittande värdighet som förväntas av en laosheng-lärd ämbetsman.
Dan: kvinnliga roller, och en lång tradition av manliga utövare
Dan-roller skildrar kvinnor med en rad olika temperament: qingyi är dygdiga, behärskade gifta kvinnor eller änkor, sjungna i en förfinad, kontrollerad stil; huadan är livliga, flirtiga unga kvinnor med snabbare, mer lekfull rörelse; wudan är krigiska kvinnor skickliga i akrobatisk strid; laodan är äldre kvinnor, sjungna i ett lägre register närmare naturligt tal. Under stora delar av Pekingoperans historia framfördes kvinnliga roller av manliga skådespelare tränade från barndomen i dan-teknik, en tradition som frambringade några av konstformens mest firade utövare. Kvinnliga utövare har spelat dan-roller mer allmänt sedan 1900-talet, men dan-tekniken i sig – röst, gestik, gång – förblir en distinkt, mångårig specialisering.
Jing: målade ansikten för kraftfulla, överdimensionerade karaktärer
Jing-roller är reserverade för djärva, storslagna män – generaler, krigsherrar, gudomar, demoner och skurkar – framförda med en dånande, projektionsstark röst och den elaborerade ansiktsmålningen som kallas lianpu. Färgerna och mönstren i en jing-karakärs ansikte är inte ett dekorativt val utan en kodad signal om personlighet, applicerad enligt konventioner uppbyggda under generationer av framträdanden. Jing-utövare tränar för kraftfull fysisk närvaro lika mycket som vokal styrka, eftersom dessa roller ofta kombinerar sång med de akrobatiska stridssekvenser som Pekingoperan är känd för. En jing-entré är vanligtvis ett av de mest visuellt slående ögonblicken i vilket program som helst, just för att sminkningen tillkännager karaktärens natur innan en enda rad har sjungits.
Chou: den komiska rollen med tillstånd att bryta reglerna
Chou-utövare spelar komiska karaktärer – tjänare, äktenskapsmäklare, lägre ämbetsmän, lurifaxar – omedelbart igenkännbara på en liten fläck vit smink runt näsa och ögon, ibland kallad "det lilla blomsteransiktet". Trots namnets likhet med västerländsk clownkonst kräver chou-roller seriös träning i akrobatik, ordlekar och komisk tajming, och chou-utövare ges ofta större frihet än andra rolltyper att improvisera dialog eller tilltala publiken direkt, bryta den fjärde väggen för ett skratt. Långt ifrån utfyllnad återställer en välplacerad chou-scen programmets känslomässiga tempo mellan tyngre sheng-, dan- eller jing-nummer, vilket är anledningen till att de flesta kvällar innehåller minst en.
Varför hela systemet finns
Utövarna binder sig tidigt i sin träning till en hangdang, eller rolltypskategori, och rör sig sällan mellan dem, eftersom var och en kräver en annan röstplacering, fysisk vokabulär och repertoar som lärs in under år snarare än månader. För publiken är vinsten tydlighet: en karaktärs rolltyp – signalerad genom röst, gång, kostym och, för jing och chou, smink – berättar på några sekunder efter entrén ungefär vilken sorts person du ser, långt innan själva handlingen klargör något. Det är särskilt användbart för förstagångsbesökare som ser ett program med flera korta, obekanta stycken under en kväll, eftersom hangdang-systemet gör mycket av det berättande arbete som annars lämnas åt dialogen.