HANGDANG FÖRKLARAT
Pekingoperans rolltyper: Sheng, Dan, Jing och Chou
Varje Pekingopera-karaktär tillhör en av fyra rolltyper, var och en med sin egen röst och gestik. Lär dig att tyda dem, så blir vilken föreställning som helst betydligt lättare att följa.
Se biljetter till Liyuan-teatern på GetYourGuide ↗Pekingoperans fyra grundläggande rolltyper
| Rolltyp | Vilka de spelar | Så här känner du igen dem |
|---|---|---|
| Sheng (生) | Manliga huvudpersoner — lärda, ämbetsmän, unga män, krigare | Naturlig framtoning, återhållsamma gester, ofta lite eller ingen sminkning |
| Dan (旦) | Kvinnliga roller över åldrar och temperament | Fina rörelser, vattenärmens gester, utsmyckade huvudbonader |
| Jing (净) | Mäktiga, större än livet män – generaler, gudar, skurkar | Djärv målning av ansiktet, djup resonans i rösten, kraftfull gest |
| Chou (丑) | Seriefigurer, ofta av lägre status eller busiga | Liten vit fläck runt nos och ögon, improviserad kvickhet |
Manliga huvudroller, uppdelade efter ålder och skicklighet
Sheng-rollerna inom Pekingoperan omfattar manliga huvudkaraktärer, men kategorin är inte enhetlig. Laosheng-figurer är värdiga äldre män – lärda, ministrar, generaler – som sjungs med naturlig röst och ofta kännetecknas av ett långt, stiliserat skägg som signalerar ålder och status. Xiaosheng-roller är unga män, vanligtvis framställda med en högre, ibland falsettartad röst för att antyda ungdom. Wusheng-roller är krigiska män – soldater och äventyrare – som tränas hårt i akrobatik och scenkamp snarare än i vokal utsmyckning. En utövare specialiserar sig vanligtvis på en sheng-subtyp under hela sin karriär, eftersom den fysiska och vokala träningen som krävs för exempelvis wusheng-akrobatik skiljer sig enormt från den återhållna, sittande värdighet som förväntas av en laosheng-lärd ämbetsman.
Dan: kvinnliga roller och en lång tradition av manliga artister
Dan-rollerna gestaltar kvinnor i en rad olika temperament: qingyi är dygdiga, behärskade gifta kvinnor eller änkor, sjungna i en förfinad, kontrollerad stil; huadan är livliga, flirtiga unga kvinnor med snabbare, mer lekfull rörelse; wudan är stridbara kvinnor skickliga i akrobatisk kamp; laodan är äldre kvinnor, sjungna i ett lägre register närmare naturligt tal. Under stora delar av Pekingoperans historia framställdes kvinnoroller av manliga skådespelare som från barndomen tränats i dan-teknik, en tradition som fostrade några av konstformens mest hyllade utövare. Kvinnliga artister har sedan 1900-talet allt oftare spelat dan-roller, men själva dan-tekniken – röst, gestik, gång – förblir en distinkt, flerårig specialisering.
Jing: målade ansikten för kraftfulla, överdimensionerade karaktärer
Jing-rollerna är reserverade för djärva, större-än-livet män – generaler, krigsherrar, gudomar, demoner och skurkar – som framförs med en mäktig, projicerad röst och den utarbetade målade ansiktsmasken som kallas lianpu. Färgerna och mönstren i en jing-karakters ansikte är inte ett dekorativt val utan en kodad signal om personlighet, applicerad enligt konventioner som byggts upp över generationer av framträdanden. Jing-utövare tränar lika mycket för fysisk närvaro som för vokal kraft, eftersom dessa roller ofta kombinerar sång med de akrobatiska stridssekvenser som Pekingoperan är känd för. En jing-entré är vanligtvis ett av de mest visuellt slående ögonblicken i hela programmet, just för att sminket avslöjar karaktärens väsen innan en enda rad har sjungits.
Chou: komikern med licens att bryta mot reglerna
Chou-artisterna spelar komiska rollfigurer — tjänare, äktenskapsmäklare, lägre ämbetsmän, skojare — som är omedelbart igenkännliga på en liten lapp vit smink runt näsa och ögon, ibland kallad ”lilla blomsteransiktet”. Trots namnets likhet med västerländskt clowneri kräver chou-rollerna seriös träning i akrobatik, ordvitsar och komisk tajming, och chou-artister får ofta större frihet än andra rolltyper att improvisera dialog eller vända sig direkt till publiken, bryta den fjärde väggen för ett skratt. Långt ifrån utfyllnad återställer en välplacerad chou-scen den känslomässiga rytmen i ett program mellan tyngre sheng-, dan- eller jing-nummer, vilket är anledningen till att de flesta kvällar innehåller minst en sådan.
Varför hela systemet finns
Artister väljer tidigt i sin utbildning en hangdang, eller rolltyp, och går sällan mellan dem, eftersom varje rolltyp kräver en annan röstplacering, fysiskt språk och repertoar som lärs in under år snarare än månader. För publiken är belöningen tydlighet: en karaktärs rolltyp – signalerad genom röst, gång, kostym och, för jing och chou, smink – berättar ungefär vilken typ av person du ser inom några sekunder efter entrén, långt innan handlingen själv klargör något. Det är särskilt användbart för förstagångsbesökare som ser ett program med flera korta, okända verk under en kväll, eftersom hangdang-systemet gör mycket av det berättande arbete som annars lämnas åt dialogen ensam.