URSPSRUNGSSAGAN
Hur Pekingoperan började: Från Anhuitrupper till Jingju
Pekingoperan är yngre än de flesta tror – knappt 200 år gammal. Här är historien om hur fyra turnerande sällskap och en kunglig födelsedag gav upphov till Kinas berömda operaform.
Se biljetter till Liyuan-teatern på GetYourGuide ↗1790: fyra trupper anländer för en kejsares födelsedag
Pekingoperans vanliga ursprungspunkt är 1790, då de fyra stora Anhui-trupperna reste till Beijing för att uppträda vid Qianlongkejsarens åttioårsfirande. Dessa trupper förde med sig den regionala operastilen från Anhuiprovinsen – känd som huiban – uppbyggd på slagverksdrivna melodier och fysisk, akrobatisk scenkonst. I stället för att återvända hem stannade flera trupper kvar i huvudstaden och uppträdde för både hovet och allmänheten. Under de följande decennierna delade de scen och personal med trupper från andra regioner och blandade gradvis samman distinkta vokala och musikaliska traditioner till något nytt. Denna långsamma fusion i huvudstaden – snarare än en enskild uppfinning – är anledningen till att historiker oftast beskriver Pekingoperan som något som växte fram, snarare än grundades vid ett specifikt datum.
En sammanslagning med Han-operan skapar den musikaliska ryggraden
Den avgörande ingrediensen kom några decennier senare, när Anhui-trupper började ta in musiker och sångare från Han-operan, en tradition från Hubeiprovinsen. Han-operan bidrog med den erhuang-melodiska modaliteten, som kombinerades med den xipi-modalitet som Anhui-utövarna redan använde. Tillsammans blev dessa två modaliteter – fortfarande kallade pihuang, efter sina kombinerade namn – den musikaliska grunden för Pekingoperan, och formade dess sångstil, instrumentering och till och med tonhöjden på dess ledande stränginstrument, jinghu. Kunqu-operan, en äldre och mer litterär sydlig tradition, bidrog också med scenkonventioner och repertoar längs vägen. Resultatet var varken rent Anhui eller rent Han, utan en genuint ny hybrid som tog form inne i Beijings teatrar.
Vid mitten av 1800-talet hade det kristalliserats till en igenkännbar form.
Ungefär från 1840- till 1860-talen hade denna blandning av regionala stilar utvecklats till en form som var tillräckligt särpräglad för att förtjäna ett eget namn: Jingju, bokstavligen "huvudstadsopera", vid sidan av den nära synonymen Jingxi. Dess rolltypsystem, målade ansiktskonventioner, slagverksledda orkester och stiliserade scenframställning var nu igenkännbart den konstform som framförs än idag, även om enskilda verk och framförandedetaljer fortsatte att utvecklas. Denna etableringsperiod sammanföll med en växande popularitet bland såväl vanliga Pekingbor som hovet, vilket hjälpte formen att inom en generation sprida sig bortom huvudstaden till andra kinesiska städer – en räckvidd som få av de många regionala operastilar den hämtade inspiration från någonsin uppnådde på egen hand.
Hovets beskydd inleder en guldålder
Pekingoperans framväxt under 1800-talets andra hälft var i hög grad ett resultat av beskydd inom Qinghovet, inte minst från änkekejsarinnan Cixi, som var känd för att uppskatta konstformen och lät sätta upp föreställningar för hovets nöjes skull. Den kungliga kopplingen gav Pekingoperan en prestige som regionala konkurrenter saknade, medan dess tillgängliga blandning av sång, komedi, storslagenhet och stridsscener höll den populär långt utanför palatsets väggar. Vid 1900-talets början hade den blivit den mest spelade operastilen i Kina, med egna teatrar, professionella ensembler och stjärnartister verksamma i Peking, Shanghai och andra storstäder – en nationell konstform i praktiken, inte bara till namnet.
Genomlevde det tjugonde århundradet, därefter ett UNESCO-upptagande
Pekingoperans 1900-tal var inte smidigt – krig, politisk omvälvning och, under kulturrevolutionen, hårda restriktioner för vilka traditionella pjäser som överhuvudtaget fick sättas upp, störde utbildning och framträdanden för en hel generation. Den klassiska repertoaren överlevde ändå och återställdes gradvis på scenerna från slutet av 1970-talet och framåt. Formellt internationellt erkännande följde 2010, då UNESCO förde in Pekingoperan på listan över mänsklighetens immateriella kulturarv, som ett erkännande av både dess konstnärliga djup och det pågående arbete som krävs för att hålla dess framträdandetraditioner vid liv. För dagens besökare är den historien inte inlåst på ett museum – den framförs live på Pekings teatrar de flesta kvällar i veckan.