URSPRUNGSHISTORIEN
Hur Pekingopera började: Från Anhui-trupper till Jingju
Pekingopera är yngre än de flesta tror — knappt 200 år gammal. Här är historien om hur fyra resande trupper och en kunglig födelsedag gav upphov till Kinas berömda operakonst.
Se biljetter till Liyuan-teatern på GetYourGuide ↗1790: fyra trupper anländer för en kejsares födelsedag
Pekingoperans vanliga ursprungspunkt är 1790, då de fyra stora Anhui-trupperna reste till Beijing för att uppträda vid Qianlong-kejsarens åttioårsfirande. Dessa trupper bar med sig Anhui-provinsens regionala operastil — känd som huiban — uppbyggd kring slagverksdrivna melodier och fysisk, akrobatisk iscensättning. Istället för att återvända hem stannade flera trupper kvar i huvudstaden och uppträdde både för hovet och allmänheten. Under de följande decennierna delade de scener och personal med trupper från andra regioner och smälte gradvis samman distinkta vokala och musikaliska traditioner till något nytt. Denna långsamma fusion i huvudstaden, snarare än en enskild uppfinning, är varför historiker vanligtvis beskriver Pekingoperan som framvuxen snarare än grundad vid ett specifikt datum.
En sammanslagning med Han-operan skapar den musikaliska ryggraden
Den avgörande ingrediensen anlände några decennier senare, när Anhui-trupper började absorbera musiker och sångare från Han-operan, en tradition från Hubei-provinsen. Han-operan bidrog med den melodiska moden erhuang, som kombinerades med xipi-moden som Anhui-utövarna redan använde. Tillsammans blev dessa två moden — fortfarande kallade pihuang, efter deras kombinerade namn — den musikaliska grunden för Pekingoperan och formade dess sångstil, instrumentation och till och med tonhöjden på dess ledande stränginstrument, jinghu. Kunqu-operan, en äldre och mer litterär sydlig tradition, bidrog också med iscensättningskonventioner och repertoar längs vägen. Resultatet var varken rent Anhui eller rent Han, utan en genuint ny hybrid som tog form inne i Beijings teatrar.
Kristalliseras till en igenkännbar form i mitten av 1800-talet
Runt 1840- till 1860-talet hade denna blandning av regionala stilar stabiliserats till en form tillräckligt distinkt för att förtjäna sitt eget namn: Jingju, bokstavligen "huvudstadsopera", vid sidan av den nära synonymen Jingxi. Dess rolltypsystem, konventioner för målade ansikten, slagverksledda orkester och stiliserade iscensättning var nu igenkännbart den konst som uppförs idag, även om enskilda stycken och framförandedetaljer fortsatte att utvecklas. Denna stabiliseringsperiod sammanföll med växande popularitet bland vanliga Beijingbor såväl som vid hovet, vilket hjälpte formen att spridas bortom huvudstaden till andra kinesiska städer inom en generation — en räckvidd som få av de många regionala operastilar den hämtade från någonsin uppnådde på egen hand.
Hovets beskydd driver en guldålder
Pekingoperans uppgång under andra halvan av 1800-talet berodde till stor del på beskydd inom Qing-hovet, framför allt från änkekejsarinnan Cixi, som var känd för att gynna formen och lät uppföra föreställningar för hovets nöje. Den kungliga associationen gav Pekingoperan en prestige som regionala rivaler saknade, medan dess tillgängliga blandning av sång, komedi, spektakel och strid höll den populär långt utanför palatsets murar. I början av 1900-talet hade den blivit den mest framförda operastilen i Kina, med dedikerade teatrar, professionella trupper och stjärnartister verksamma i Beijing, Shanghai och andra stora städer — en nationell konstform i praktiken, inte bara till namnet.
Överlever 1900-talet, sedan en UNESCO-listning
Pekingoperans 1900-tal var inte smidigt — krig, politiska omvälvningar och, under kulturrevolutionen, hårda restriktioner för vilka traditionella stycken som alls fick uppföras, störde utbildning och framföranden för en generation. Den klassiska repertoaren överlevde ändå och återställdes gradvis till scenerna från slutet av 1970-talet och framåt. Erkännande följde decennier senare: 2010 placerade UNESCO Pekingoperan på sin representativa lista över immateriellt kulturarv, som en hyllning till både konstformens djup och det arbete som fortfarande behövs för att hålla dess scenkonst vid liv. För besökare idag är den historien inte inlåst i ett museum — den uppförs, live, på Beijings teatrar de flesta kvällar i veckan.